Björnen är ju bara för skön!
Han säger buurrr!

Ni vet när man träffar någon i början och man inte riktigt känner personen. Har inte så jätte mycke och prata om för man inte riktigt vet vad som är okej att säga än. De bästa som man kommer på att göra är att titta på film för att på bästa sätt slippa någon form av awkward silence. Då kan man tyst bara sitta där brevid varandra och efteråt så har man vilket fall filmen att prata om. De blir en hel del filmer.
Filmerna börjar och slutar på samma sätt också. Då menar jag inte själva filmen. Utan de börjar med att man sitter blygsamt brevid varandra och slutar med att man blygsamt håller om varandra.
Man får alla velande tankar. Han har inte hört av sig idag, han kanske inte tycker om mig.. Han skrev ett sånt kort sms, han har kanske tröttnat på mig. Man får inte vara för på. Måste spela svårfångad. Även om man tycker om någon så får man inte riktigt visa de, inte än. Så mycke regler som de finns när de gäller "dejting" så är de ju inte så konsigt att de lätt kan bli fel och lite snurrigt. Som att de inte är jobbigt nog med att lära känna någon helt ny. Om de ändå fanns ett sätt så man kunde hoppa över den jobbiga och pinsamma första tiden, bara hoppa direkt in i att känna personen.

Även om de kanske "hör till" att uppleva allt detta när man träffar någon ny så kan jag säga att de är riktigt skönt att slippa de. Slippa se en massa halvbra filmer bara för att få tiden att gå. Slippa dessa awkward silence stunder. Slippa hålla tillbaka på den man är. Slippa allt tvivel.
Jag har hittat sättet att hoppa över de jobbiga första möterna.
Jag hittade Johan.


- Jag vet att jag är här väldigt mycke..
- Men vaddå, du bor ju här?

Eftersom att jag är i Västerås varje dag så tog jag tillfället i akt att lämna in min mobil som bara bli konstigare och konstigare för var dag. Tydligen så går inte en förlorad knapp på garantin, men jag har klarat mig bra utan knappen och tänker inte lägga ut pengar för att fixa mobilen när jag ändå kommer få en ny när jag tecknar nytt abbonemang eller förlänger de jag har. Nä, så Emelie får gå knapplös tillsvidare. Men dom fixar vilketfall resten av problemen, förhoppningsvis.
Hursom helst så fick jag en fin lånemobil, en skype, jag fick vilket fall en svart. När Johan lämnade in sin så fick han en vit som såg ut som en leksaksmobil. Får hoppas att jag snart får tillbaka min mobil igen, gillar inte den här alls. De enda bra med den är väl väckningssignalen. Vissa par har ju en låt som dom kallar sin egen. Jag och Johan har en väckningsignal. Men varför vara som alla andra när man kan vara någon helt annan?

Jag är ju då inte den första som haft mobilen. Utan en massa folk som haft den. Fanns en massa meddelanden i den som jag började läsa. Alla nummer står som nummer, även dom kontakter som jag har på sim-kortet. Alla utom ett. De fanns ett meddelande bland alla dessa gamla sms som jag hade som kontakt. Är Sverige litet eller vad?
Börjar tycka lite synd om peronen som hade mobilen innan, verkade inte som att någon ville vara med personen. I nästan alla sms stod de att dom inte orkade ikväll, eller att dom fått förhinder av någon anledning, ta de en annan kväll/dag. Stackars krake!

Älskade Empan! Vad säger du om vattenmelon
och skitsnack framåt sju snåret ikväll? Åker
till mamma och käkar efter jobbet. Försov mig
rejält btw i morse. Man tackar för trötthet ;)

Där insåg jag att de var jag som var den stackars kraken som ingen ville vara med. Fast just detta sms var ju välkomnande :)
Insåg sedan att alla mina nummer inte alls var sparade på kortet.
En bra dag helt enkelt.

Nej, hoppa in i duschen, dra till systemet och hoppas på att ingen avbokar kvällen.

Nu sitter vi här och bara väntar o väntar.
Kommer de inte någon snart så vi kan få äta. Evelina har gjort en mycket speciellt designad tårta, eller de är mamma som gjort den, Ove har bara dekorerat den. Lite fel.

Evelina fyller bolaget idag, lite konstigt med tanke på att jag fyllde de förra året. Förrut firade man födelsedagar som ett steg närmare ett mål, tex bli 7 - börja skolan, 15 -köra moppe osv. Lite tist att slutmålet är redan vid 20. Framöver kommer man bara fira födelsedagar som man inte vill ska komma. För vem vill fylla flustret?

Evelina sitter nu och väntar på paket. Emanuel irrar runt med kameran för att lite då och då springa och pilla på datorn. Mamma irrar runt och pillar på de mest in i de sista för att uppnå perfektion. Jag väntar på att alla ska komma så vi får upp lite värme här inne.

Jag är vilket fall glad för jag fick på mig ett par kortbyxor som jag aldrig kunnat ha! Med tanke på att jag tappat x antal kg sedan december när jag var en liten knubbis, så var de på tiden.. Haha!

Slutligen så vill jag bara säga att jag saknar Johan en massa. Men jag har skickat honom ett kärleksbrev med posten så han inte glömmer bort mig. De blev han viket fall jätte glad för så då kanske han kommer ihåg mig en vecka till.