Tänk vad endel saker verkligen fastnar och sitter kvar i all evighet. Nått som man var med om för massa massa år sedan påverkar en för resten av sitt liv.
Eller nu ska vi väl inte vara alltför dramatiska, jag pratar ju bara om barnprogram.

En massa barnprogram har visats i repris en massa gånger, som Rädda Joppe. Kan då för all del inte förstå vad som var så bra med de barnprogramet som har visats så många gånger. Dom måste ju trott att de var ett höjdar program, dom där som bestämmer. Bara de att vi barn kollade på allt som visades som barnprogram, även om vi inte tyckte att de va någe bra. Vad som helst bara för att slippa gå och lägga sig. Hallå, jag kollade till och med på Hej små knattar! Fast jag ju inte kunde läsa och förståss kunde jag inte finska häller, men de va ju barnprogram! 
Trasdockorna är nog mångas favorit, jag vet att de var min vilket fall. Varje gång Björne skulle dra en lapp från sin byrå så satt jag i soffan och höll tummarna jätte hårt att de skulle bli Trasdockorna. Inte konstigt att man blev besviken när de blev Rädda Joppe.
AndersPanders försökte lura i mig att Trasdockorna inte var animerad utan att de var stillbilder. Är de någon som minns Trasdockorna som stillbilder? Nä! Så var de inte riktigt häller, men inte alls så animerad som jag minns de.
Skrot-Nisse, varför visas inte de igen. De var väl ändå ett riktigt bra barnprogram?
Docktor Snuggels var en av mina favoriter de med. Den lilla busmusen Norpan och rymdfarkosten SpruttiBangBang. 
Så självklart kommer vi ju aldrig glömma Simpor och Grodfötter. Detta skrämmande och läskiga barnprogram som har bitit sig fast i minnet på alla stackars barn som såg de som små. De har aldrig visats i repris och finns knappt nått spår alls kvar av att detta barnprogram existerat. Mer än i våra minnen. Jag vill se de igen. För vem har inte känt sig som en simpa när man har stumpbyxor som alltid har en tendens att glida ner?