Igår var jag, pappa och Emanuel och åkte massa skidor i Romme.
Och vi åkte en massa lift.



De har vi gjort förrut.



Appropå att åka lift, och ha sin speciella sida när man åker liften så att man ska veta att man kommer av säkert, så har jag ett minne från just de. Och jag vet att de är bäst att hålla sina platser annars kan de sluta illa.

Lofsdalen för många många år sedan. De var Elin och jag som åkte tillsammans. Vi var inte dom bästa åkarna och lite småskakiga emellanåt. Vi va ju inte så gamla. Hursom helst så hade vi vilket fall en varsinn sida som vi alltid satt på när vi åkte ankarlift. Jag var väldigt nöjd med min sida då jag tyckte de va lite svårt de där med att hoppa av. Jag ville helst bara hoppa av och låta Elin ta hand om ankaret, och så vart de.
Men sen kom Elin på den brillianta iden att vi skulle byta sida. Men jag ville inte. Ville ju ha min sida för mig själv och slippa oroa mig över ankaret när jag skulle hoppa av. Men på nått vis lyckades jag vilket fall bli övertalad och vi bar iväg vår resa mot toppen. På fel sida.
Vi kom närmare och närmare toppen och avhoppet. Nervositeten steg mer och mer. Hur gör jag?
Vi nådde toppen och Elin gled av utan några problem. Men jag då? Hur ska jag komma av den här? Jag gör ett tappert försök men som uträknat inte gick slutade så bra. På nått vis lyckas jag få ankaret att fastna under min jacka. Ramlar så klart men lossnar inte för de. Nej jag följer med ankaret, dragandes i snön, upp och över snöhögen som tar emot ankaret. Där tar äntligen min resa slut.
Med en jacka uppdragen över huvudet och på väldigt skakiga ben tar jag mig därifrån och möts av en Elin som viker sig av skratt.