Eftersom att jag är i Västerås varje dag så tog jag tillfället i akt att lämna in min mobil som bara bli konstigare och konstigare för var dag. Tydligen så går inte en förlorad knapp på garantin, men jag har klarat mig bra utan knappen och tänker inte lägga ut pengar för att fixa mobilen när jag ändå kommer få en ny när jag tecknar nytt abbonemang eller förlänger de jag har. Nä, så Emelie får gå knapplös tillsvidare. Men dom fixar vilketfall resten av problemen, förhoppningsvis.
Hursom helst så fick jag en fin lånemobil, en skype, jag fick vilket fall en svart. När Johan lämnade in sin så fick han en vit som såg ut som en leksaksmobil. Får hoppas att jag snart får tillbaka min mobil igen, gillar inte den här alls. De enda bra med den är väl väckningssignalen. Vissa par har ju en låt som dom kallar sin egen. Jag och Johan har en väckningsignal. Men varför vara som alla andra när man kan vara någon helt annan?

Jag är ju då inte den första som haft mobilen. Utan en massa folk som haft den. Fanns en massa meddelanden i den som jag började läsa. Alla nummer står som nummer, även dom kontakter som jag har på sim-kortet. Alla utom ett. De fanns ett meddelande bland alla dessa gamla sms som jag hade som kontakt. Är Sverige litet eller vad?
Börjar tycka lite synd om peronen som hade mobilen innan, verkade inte som att någon ville vara med personen. I nästan alla sms stod de att dom inte orkade ikväll, eller att dom fått förhinder av någon anledning, ta de en annan kväll/dag. Stackars krake!

Älskade Empan! Vad säger du om vattenmelon
och skitsnack framåt sju snåret ikväll? Åker
till mamma och käkar efter jobbet. Försov mig
rejält btw i morse. Man tackar för trötthet ;)

Där insåg jag att de var jag som var den stackars kraken som ingen ville vara med. Fast just detta sms var ju välkomnande :)
Insåg sedan att alla mina nummer inte alls var sparade på kortet.
En bra dag helt enkelt.

Nej, hoppa in i duschen, dra till systemet och hoppas på att ingen avbokar kvällen.